I tisdags hände det som jag oroat mig för sen den 6 september 2004. Min älskade skatt, Lacey, fick somna in!

 

Den 6 september 2004 minns jag som igår. Den dagen var det bestämt att Nina och hennes mamma skulle komma med Lacey, Lacey som jag skulle få ha på foder. Detta var lite mer än en månad innan jag skulle fylla 14.

 

Jag träffade Lacey nästan ett år tidigare på Älvsjös stora hundutställning. Jag, mamma och Linus var där och vi var vid Cavalier-ringen. Vi tittade på Cavaliererna i ringen och jag böjde mig ner och kikade in i en bur. Då flög en hund fram, visade alla tänder och skällde och morrade som aldrig förr. Jag och mamma sa till varann: Men usch vilken otrevlig hund, den skulle jag aldrig vilja ha. Det jag inte visste då var att hon den 6 september 2004 skulle flytta hem till mig och bli min bästa vän för många år framöver.

 

Nina och hennes mamma skulle komma kl 15, men var lite sena och kom mot 15.30. Och där var hon, min fina tjej! Hon hälsade på vår andra hund Amanda och verkade trivas hos oss. Enda tills Nina och Seija åkte, då satt hon vid dörren och grät. Jag var hemma från skolan dagen efter för att bekanta mig med Lacey vilket var skönt. Jag satt i min saccosäck vid tvn hela dagen och väntade på att hon skulle komma fram till mig. Mamma hade sagt att jag måste låta henne komma till mig. Och mot lunch kom hon och lade sig i mitt knä, och jag var lyckligare än nånsin, jag hade min alldeles egna hund!

 

Jag minns vår första promenad, Lacey och Amanda fick massor med gräsfrön i sina pälsar och jag fick sitta och kamma dem länge länge... Första natten när hon låg alldeles bredvid mig och jag kunde inte sova för att jag var så glad. Andra dagen hemma när jag sprang hem från bussen. Jag minns också första utställningen som jag och Lacey var på, första båtsemestern. Lacey fanns alltid vid min sida, det var hon och jag mot världen.

 

För 5 år sedan fick Lacey sin sista kul valpar och hon blev min, tänk känslan att få skriva på papprena på sin alldeles egna hund. Så lycklig som jag var! En av valparna fick följa med hem, Ester. Vilket Lacey både älskade och hatade.

 

För ett år sen ganska exakt blev Lacey sjuk. Hon fick akut livmorderinflammation och opererades akut under natten till den 1 april. När vi var på Ultuna var de inte alls säkra på att hon skulle klara sig då livmordern såg ut att ha spruckit och hon hade blåsljud på hjärtat. Men allt gick bra och efter 2 dagar fick hon komma hem. Hon var låg, hade ont men återhämtade sig ändå väldigt bra. Hon blev piggare än nånsin. Men nånstans där insåg jag också att Lacey kommer inte att finnas för evigt och jag tror att redan där började jag ställa in mig för den dagen då jag kanske skulle behöva ta ett beslut.

 

Så i måndags, den 18 mars 2013 hämtade jag Lacey hos mamma och pappa. Hon fick vara där då jag jobbade och var borta hela måndagen. På väg hem kräktes hon i bilen, det hade hon aldrig gjort förut. Men jag tänkte att hon kanske var åksjuk. Väl hemma kräktes hon fler gånger, runt fyra gånger innan vi la oss. Hon verkade lite slö men inget som jag tänkte på direkt. På natten kräktes hon så två gånger till..

 

7.00 ringde min klocka, jag gick upp, gjorde frukost och gick sen in i mitt rum där Lacey låg på sängen. Jag funderade varför hon inte lagt sig i soffan som hon brukade göra när jag gjorde frukost.. Men då ser jag att det har kommit grönt bajs i sängen. Jag såg på Lacey och hon var grymt slö. I panik ringde jag mamma och nånstans förstod jag att det här kommer inte gå. Vid 8 hade Lacey 39,8 i temp och bajset bara rann i princip. Hon flämtade och verkade ha ont i magen. Jag ringde veterinären och de sa att vi kunde åka till Ultuna. Men då hade jag bestämt mig, inget mer lidande. Jag verkligen såg på Lacey hur dåligt hon mådde, att hon själv gett upp. När jag såg henne i ögonen var det som att hon sa att matte, det är dags nu. Så jag sa till veterinären att vi kommer så fort som möjligt.

 

Mamma kom, jag bar Lacey ut i bilen, hon låg i min famn. Sen in på veterinärkliniken, in i det högra rummet. Där hade de släkt ner, tänt några myslampor och ljus. Det låg en filt på undersökningsbordet som jag och mamma la henne i. Veterinären kom och gav Lacey lugnande och redan då var hon otroligt dåsig. Det var första gången hon blundade. Jag låg med armarna om henne och bara grät. Försökte ta in, försökte förstå. Men det går inte.. Sen kom veterinären igen och gav sprutan och det var över på nån minut. Lacey somnade in med mina armar om sig, mina ord om att jag älskade henne i sitt öra. Efteråt stannade vi inte så länge då hon började bli kall.

 

Även om beslutet kändes självklart så var och är det så otroligt tufft. Lacey har alltid funnits där. I alla livets stunder, hon har aldrig övergett mig. Hon var och är mitt allt och kommer alltid att vara. Jag älskar henne så oerhört mycket att jag inte ens själv kan förstå det.Det gör så ont, så otroligt ont att min älskade vän inte längre finns här. Att jag aldrig mer får se hennes glada ögon, se henne komma springande mot mig, kännas hennes små pussar på näsan, höra hennes snarkningar. Att hon inte längre finns, det gör så jävla ont! Det känns som en bit av mig är död, att jag är trasig och att jag aldrig mer kommer att bli hel.