Nu är det en vecka och 2 dagar sen Lacey gick bort. Det är tomt. Otrolig tomt. Men på något sätt återgår livet till sin gilla gång. Det känns ovant, konstigt. Som att hon snart ska komma hem igen. Jag gråter inte längre varje dag men har svårt att prata om det. Värst är när folk som inte vet frågar vart Lacey är eller varför jag inte har henne med mig. Vad svarar man på det liksom? Eh nej Lacey är död, DÖD! Ingenting blir bättre av att säga det, det gör inte smärtan mindre.

Vissa dagar är lättare än andra, de dagar jag har mycket att göra är lättare än de dagar då jag har lite att göra. Många tankar maler i skallen, ångest och oro. Men det får vara så, man får vara ledsen och man får må dåligt.

Bjuder på två bilder från Laceys minneshörna som jag har hemma ❤