Just nu rullar livet på med allt vad det innebär. Skola, jobb, träning å ja, allt. Det är brist på ledig tid och tid att tänka, tid att få sörja.
Jag saknar Lacey, fruktansvärt mycket. Det går inte att förklara med ord. Min fina älskade bästa vän finns inte längre med mig och fan vad det gör ont! Jag har svårt att prata om henne, hur allt hände och om tiden efter. Jag vill bara gråta, ha henne här hos mig igen. Jag saknar henne nå otroligt och tårarna rinner så fort jag ser kort på henne. Hon var mitt allt <3
Nu är det en vecka och 2 dagar sen Lacey gick bort. Det är tomt. Otrolig tomt. Men på något sätt återgår livet till sin gilla gång. Det känns ovant, konstigt. Som att hon snart ska komma hem igen. Jag gråter inte längre varje dag men har svårt att prata om det. Värst är när folk som inte vet frågar vart Lacey är eller varför jag inte har henne med mig. Vad svarar man på det liksom? Eh nej Lacey är död, DÖD! Ingenting blir bättre av att säga det, det gör inte smärtan mindre.
Vissa dagar är lättare än andra, de dagar jag har mycket att göra är lättare än de dagar då jag har lite att göra. Många tankar maler i skallen, ångest och oro. Men det får vara så, man får vara ledsen och man får må dåligt.
Bjuder på två bilder från Laceys minneshörna som jag har hemma ❤
I tisdags hände det som jag oroat mig för sen den 6 september 2004. Min älskade skatt, Lacey, fick somna in!
Den 6 september 2004 minns jag som igår. Den dagen var det bestämt att Nina och hennes mamma skulle komma med Lacey, Lacey som jag skulle få ha på foder. Detta var lite mer än en månad innan jag skulle fylla 14.
Jag träffade Lacey nästan ett år tidigare på Älvsjös stora hundutställning. Jag, mamma och Linus var där och vi var vid Cavalier-ringen. Vi tittade på Cavaliererna i ringen och jag böjde mig ner och kikade in i en bur. Då flög en hund fram, visade alla tänder och skällde och morrade som aldrig förr. Jag och mamma sa till varann: Men usch vilken otrevlig hund, den skulle jag aldrig vilja ha. Det jag inte visste då var att hon den 6 september 2004 skulle flytta hem till mig och bli min bästa vän för många år framöver.
Nina och hennes mamma skulle komma kl 15, men var lite sena och kom mot 15.30. Och där var hon, min fina tjej! Hon hälsade på vår andra hund Amanda och verkade trivas hos oss. Enda tills Nina och Seija åkte, då satt hon vid dörren och grät. Jag var hemma från skolan dagen efter för att bekanta mig med Lacey vilket var skönt. Jag satt i min saccosäck vid tvn hela dagen och väntade på att hon skulle komma fram till mig. Mamma hade sagt att jag måste låta henne komma till mig. Och mot lunch kom hon och lade sig i mitt knä, och jag var lyckligare än nånsin, jag hade min alldeles egna hund!
Jag minns vår första promenad, Lacey och Amanda fick massor med gräsfrön i sina pälsar och jag fick sitta och kamma dem länge länge... Första natten när hon låg alldeles bredvid mig och jag kunde inte sova för att jag var så glad. Andra dagen hemma när jag sprang hem från bussen. Jag minns också första utställningen som jag och Lacey var på, första båtsemestern. Lacey fanns alltid vid min sida, det var hon och jag mot världen.
För 5 år sedan fick Lacey sin sista kul valpar och hon blev min, tänk känslan att få skriva på papprena på sin alldeles egna hund. Så lycklig som jag var! En av valparna fick följa med hem, Ester. Vilket Lacey både älskade och hatade.
För ett år sen ganska exakt blev Lacey sjuk. Hon fick akut livmorderinflammation och opererades akut under natten till den 1 april. När vi var på Ultuna var de inte alls säkra på att hon skulle klara sig då livmordern såg ut att ha spruckit och hon hade blåsljud på hjärtat. Men allt gick bra och efter 2 dagar fick hon komma hem. Hon var låg, hade ont men återhämtade sig ändå väldigt bra. Hon blev piggare än nånsin. Men nånstans där insåg jag också att Lacey kommer inte att finnas för evigt och jag tror att redan där började jag ställa in mig för den dagen då jag kanske skulle behöva ta ett beslut.
Så i måndags, den 18 mars 2013 hämtade jag Lacey hos mamma och pappa. Hon fick vara där då jag jobbade och var borta hela måndagen. På väg hem kräktes hon i bilen, det hade hon aldrig gjort förut. Men jag tänkte att hon kanske var åksjuk. Väl hemma kräktes hon fler gånger, runt fyra gånger innan vi la oss. Hon verkade lite slö men inget som jag tänkte på direkt. På natten kräktes hon så två gånger till..
7.00 ringde min klocka, jag gick upp, gjorde frukost och gick sen in i mitt rum där Lacey låg på sängen. Jag funderade varför hon inte lagt sig i soffan som hon brukade göra när jag gjorde frukost.. Men då ser jag att det har kommit grönt bajs i sängen. Jag såg på Lacey och hon var grymt slö. I panik ringde jag mamma och nånstans förstod jag att det här kommer inte gå. Vid 8 hade Lacey 39,8 i temp och bajset bara rann i princip. Hon flämtade och verkade ha ont i magen. Jag ringde veterinären och de sa att vi kunde åka till Ultuna. Men då hade jag bestämt mig, inget mer lidande. Jag verkligen såg på Lacey hur dåligt hon mådde, att hon själv gett upp. När jag såg henne i ögonen var det som att hon sa att matte, det är dags nu. Så jag sa till veterinären att vi kommer så fort som möjligt.
Mamma kom, jag bar Lacey ut i bilen, hon låg i min famn. Sen in på veterinärkliniken, in i det högra rummet. Där hade de släkt ner, tänt några myslampor och ljus. Det låg en filt på undersökningsbordet som jag och mamma la henne i. Veterinären kom och gav Lacey lugnande och redan då var hon otroligt dåsig. Det var första gången hon blundade. Jag låg med armarna om henne och bara grät. Försökte ta in, försökte förstå. Men det går inte.. Sen kom veterinären igen och gav sprutan och det var över på nån minut. Lacey somnade in med mina armar om sig, mina ord om att jag älskade henne i sitt öra. Efteråt stannade vi inte så länge då hon började bli kall.
Även om beslutet kändes självklart så var och är det så otroligt tufft. Lacey har alltid funnits där. I alla livets stunder, hon har aldrig övergett mig. Hon var och är mitt allt och kommer alltid att vara. Jag älskar henne så oerhört mycket att jag inte ens själv kan förstå det.Det gör så ont, så otroligt ont att min älskade vän inte längre finns här. Att jag aldrig mer får se hennes glada ögon, se henne komma springande mot mig, kännas hennes små pussar på näsan, höra hennes snarkningar. Att hon inte längre finns, det gör så jävla ont! Det känns som en bit av mig är död, att jag är trasig och att jag aldrig mer kommer att bli hel.
Idag fyller min fina lilla skatt 11 år <3 Dagen har firats med att göra det Lacey vill, med andra ord sova på soffan ;) Fick dock med damen på en 30 min promenad på eftermiddagen :) Ikväll ska hon få leverpastej till middag ;)
Tänk, för ca 9-10 mån trodde inte jag att denna dag skulle komma. Det var då Lacey fick opereras akut för livmoderinflammation och det såg inte bra ut, främst med tanke på hennes hjärta. Men hon klarade operationen och återhämtade sig bra. Idag är hon en väldigt pigg 11 åring och jag är glad för alla dagar jag får med henne <3
- Lärde mig så många saker och så mycket om mig själv
- Började kvällskursen i NO
- Paddlingen, stress, press och ångest
- Första handvolten
- Fick provsvar om eventuell låg ämnesomsättning
- Pappa fyllde år
Oktober
- Tuff månad överlag, många examinationer och personliga prövningar
- Klarade muntliga dansexaminationen och sedan den praktiska!
- Plugg och jobb dygnet runt
- Isa flyttade hit <3
- Storebror fyllde 30 <3
- Fyllde 22 och fick en magsjuka i födelsedagspresent!
November
- Började månaden med magsjuka och besök på akuten för trolig blindtarmsinflammation
- Sjuk till och från hela månaden, främst ont i magen
- Påbörjade 5 veckors VFU!
- Beslutade mig för att hoppa av NO-kursen, men blev kvar :P
- Traffade Camilla!
- Stort fokus på träningen
- Plugg dygnet runt
- Ingen bra månad
December
- Massor med snö!
- Långfärdsskridskor för första gången
- Isvak
- Galet mycket plugg
- Jul <3
- Klippte Lacey :)
Året 2012 har varit ett händelserikt år. Det har varit otroligt mycket att göra hela året och måendet har gått upp och ner. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och andra och lärt mig att hantera olika händelser. Jag har utvecklats enormt mycket som människa och insett en grymt viktig sak: Jag är bara en, jag har bara 24 timmar på mitt dygn, och jag måste ta hand om mig, för ingen annan gör det åt mig.
Ikväll tog jag äntligen tag i det! Sen Lacey opererades för lite mer än ett halvår sen så har hon fått så otroligt mycket päls!! Det har varit riktigt jobbigt för både henne och mig. Henne för att det blir så varmt, men också för att hon inte riktigt kan röra sig för de tovor hon får. Jag är less just för att hon får så mycket tovor men även för att det inte går att hålla henne ren! Jag blir helt galen!
Så, idag åkte saxen fram!!! Jag klippte och klippte och klippte. Ojämnt är det men både hon och jag är desto gladare :)
... bär det av till veterinären.. Då ska Lacey få rycka ut tänder och få ta bort tandsten. Det blir bra, hon är inge vacker i munnen och luktar inte gott :P
Men är lite orolig, de vet inte hur de ska göra, om de ska våga söva eller inte pga hennes hjärta. Hoppas de bara ger lite lugnande, hon är ju inte direkt speedad av sig i vanliga fall.
Äntligen äntligen äntligen har Laceys sår läkt och hon slipper tratten :D Hon får fortfarande bara gå korta promenader och inte hoppa upp eller ner, men ändå! Det känns så himla bra, mattes lilla skrutta! <3
Såret samma dag som vi kom hem!
Två veckor efter operationen och stygnen precis bortplockade!
Äntligen är det dags att ta bort Laceys stygn! Fan så skönt! Nu blir det väl tratt ett par dagar till tills såret är hlt läkt men sen så :D Hon sov även i min säng inatt, mysigt!
Här rullar dagarna på! Lacey mår mycket bättre (peppar peppar ta i trä) och såret läker bättre. Det har ju varit lite vätskigt men idag verkar det som att de har upphört, underbart!
Natten gick också bättre än väntat, hon sov i sin korg på golvet utan vidare protester och kissade bara inne 1 gång inatt. De kan vara så med tikar att de bli inkontinenta efter en sån här operation. Loppan kissade däremot inte inne under dagen, så hon höll sig 3 respektive 4 timmar, superskönt! Längtar till hennes sår har läkt så jag kan bada henne och ha henne i knäet som vanligt och göra allt som vi gjort förr! I början på april får hon även börja motioneras lite mer, nu är det ju bara korta kissrundor runt huset typ..
Här var kvällen och natten lugn. Vi lade oss strax före 22, Lacey somnade som en stock men jag kollade på film. Har flyttat ner min madrass och sover på golvet. Lacey får inte hoppa upp och ner på en månad nu så det blir till att sova på golvet mars ut! Jobbigt men helt klart värt!
På morgonen nu tycker jag att Lacey varit piggare! Hon har fått sina mediciner och även ätit frukost, frukosten åt hon utan att jag behövde mata henne och hon till och med tjatade lite om frukost :)
Däremot blev jag orolig när vi var ute på morgonen. Hon kunde inte bajsa, hon försökte men det gick liksom inte. Tror hon har ganska ont av såret. Men nyss när vi var ute, en timme senare så gick det bättre, tack och lov :)
Hej och välkommna till min blogg! Jag som skriver heter Johanna och är 21 år. Jag studerar till idrottslärare för år F-6 på Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH) i Stockholm. I min blogg kommer i få läsa om det mesta, såsom skola, jobb, shopping, inredning och min vardag med min hund Lacey.
