Nu är mitt hjärta äntligen hemma hos mig <3 Vilka jobbiga dagar det varit, har vandrat runt som i en bubbla, hopp och förtvivlan om vartannat. Skratt och tårar.

Det började i onsdags morse när jag upptäckte att Lacey hade gulgröna flytningar. Blev orolig och ringde mamma. Mamma sa att ja skulle ta tempen och sen ringa veterinären här i Bålsta. Sagt och gjort, Lacey hade 39,2 i temp, alltså lite för högt. Jag ringde ner till vet och de sa att de låter som livmoderinflammation, det är bara att åka till djursjukhus direkt. Så jag ringer tillbaka till mamma och berättar att vi måste åka in med Lacey och därefter ringer jag Ultuna och förvarnar om att vi är påväg. Sköterskan som jag pratade med där lät hoppfull eftersom Lacey inte hade så mycket feber och verkade oberörd i övrigt. Så mamma kom och hämtade mig och jag grät hela vägen till Uppsala. En livmoderinflammation är livshotande och jag visste ju dessutom om att Lacey har blåsljud på hjärtat.

Vid 11.50 var vi framme på Ultuna och anmälde oss i kassan. Kl 12.20 kom två elever ut och kikade lite på Lacey och jag fick berätta hur hon mådde och om hennes hjärta som hon har ett blåsljud på. Sen kl 13.45 fick vi komma in på ett rum och en sköterska tog tempen igen, den låg nu på 38,6. Hundar ska ha mellan 38,5 och 39 har jag läst. Så ingen feber alltså. Sen kom veterinären och hon lyssnade på Laceys hjärta och frågade massa saker. Hon ville även att vi skulle göra ultraljud på livmodern och sen på hjärtat. Hon sa att Lacey hade ett klart blåsljud och hon var osäker på om de skulle våga söva henne med risk för att hjärtat inte skulle orka. Veterinären var kall och hade 0 empati, mina tårar bara forsade. 

Vid 14.20 gjorde vi ultraljud. Först kollade de på livmodern och äggstockarna och såg då att det var inflammerat och även att det möjligen kunnat gå över till en bukhinneinflammation också. Detta ultraljud toh ca 10 min och Lacey fick ligga på en mjuk madrass. Sen var det dags att göra ultraljud på hjärtat och då fick hon ligga på ett hårt bord med ett hål i, för de gjorde ultraljudet underifrån. Det var jätteobekvämt för lillan så hon hade lite svårt att ligga still. Det här tog också nästan en halvtimme. De var två stycken som gjorde UL, en höll på att utbilda sig på just hjärt-UL. Den andra var engelska och de småpratade hela tiden, lite sådär över huvudet. Jag var jätteorolig och grät som en tok. Tårarna bara rann. Den som pratade svenska frågade om jag var orolig...

Efter ULet fick vi sitta ner i väntrummet ett tag och sen träffa den empatilösa veterinären igen. Hon berättade då att Laceys hjärta hade ett blåsljud av mellansvår art men att cirkulationen i stort sett var opåverkad. Hon berättade också om komplikationer som kan bli och att Lacey kanske inte skulle klara operationen. Hon sa även att de var ganska akut och att Lacey skulle opereras under kvällen. Så kom en elev in och vi blev inskrivna, sen kom en elev till in med ett koppel och halsband så vi bytte Laceys. Sen fick jag säga adjö till mitt hjärta och en av eleverna tog med Lacey bort. Lacey ville inte alls gå med henne och tittade tydligen efter mig, men jag vågade inte vända mig om. Men mamma berättade att eleven sen lyfte upp Lacey och bar henne i sin famn. Den eleven var det enda bra med hela besöket. Hon fullkomligen älskade Lacey och hon visade stor empati. Hon var verkligen toppen. Men jag fick åka hem med bara ett koppel i min hand.

Jag valde att bo hos mamma och pappa, ville inte vara ensam. Så väl hemma hos mor och far blev det en lååång väntan på telefonsamtalet. Samtalet där det skulle avslöjas hur det gått, om hon skulle klarat sig eller inte. Vid 21.30 hade jag fortfarande inte hört något så jag ringde in till Ultuna och fick prata med en jättetrevlig sköterska. Hon hade full koll och berättade att Lacey inte blivit opererad än för att det kommit in så många andra mer akuta. Men operationen skulle börja inom 30 min. Så jag bad att de skulle ringa efter, men inte för tidigt, inte förens Lacey börjat vakna till mer ordentligt.

Vid 00.50 ringde veterinären som opererat. Hon berättade att Lacey vaknat ur narkosen men var trött och sov. Operationen hade gått bra men det hade tillstött en komplikation då inflammationen satt längre ner än väntat och hon hade blött en del. Det som var bra var att det inte var någon risk för bukhinneinflammation, buken såg fin ut! Veterinären berättade även att vi nu var uppe i 27 000. Sen sa hon att de skulle ringa under dagen på torsdagen men om jag inte hört något skulle jag själv ringa på telefontiden.

Vid 13 ringde en veterinär och berättade att Lacey mådde som förväntat. Hon var väldigt trött men mådde bra. Så skönt att höra! Hon berättade även att räkningen låg på 19 000 och inte 27 000.

Dagen gick och vid 21 ringde jag till dem för att kolla hur Lacey mådde inför natten. Hon mådde bra, fortfarande väldigt trött men hade ätit, druckit och kissat. Lättnad! Han sa även att de skulle höra av sig under fredagen (idag) och att Lacey troligen skulle få komma hem på fredagen.

Idag ringde de vid 13 ungefär och berättade att Lacey får komma hem! Hon var fortfarande trött och behöver vila men veterinären tyckte att hon kunde göra det hemma. Så jag, mamma och Linus begav oss till Uppsala. Väl på Ultuna fick jag betala och sen fick vi hämta recept och sen Lacey. Och det var en TRÖTT och LÅG liten vovve som kom. Har aldrig sett henne så, huvudet hängde nästan i backen och hon orkade knappt vifta på svansen. Men det syntes i hennes blick att hon var glad, förvirrad men glad!

Vägen hem gick bra och nu hemma går det också bra. Hon har ätit en halv Dentastix och nyss middag. Men hon är inte alls intresserad av att äta så jag får mata henne. Hon sover hela tiden och är verkligen trött. Hon känns även en aning deprimerad. Det är rätt läskigt och ganska jobbigt. Jag är fortfarande orolig för att något ska hända. Som att såret ska bli inflammerat eller något. Men vi ska kämpa på här hemma, mat morgon och kväll, två olika mediciner, en som ska ges två gånger om dagen och en som ska ges tre gånger om dagen, korta promenader. Vila. Tratt.

Det är jobbigt men det ska gå! Om 10-12 dagar kan stygnen tas bort, längtar!!!

Det har varit lite tyst här. Lacey opererades akut inatt för livmoderinflammation. Nu mår hon bra men är trött, hoppas på hemgång imorgon!!! Återkommer när jag sitter vid datan och har tid.

Lacey fyller ju som sagt år idag och det är ju kul :) Men, samtidigt får jag lite ångest. Man blir väl påmind om att hon blir äldre och att dagen när hon inte finns här liksom kommer närmre och närmre. Den dagen kan jag inte ens tänka på utan att få tårar i ögonen. Hur fan ska jag klara mig utan det bästa jag har? Den mest trogna, fina, underbara älskade vän som finns? Usch jag vill inte tänka på det, men jag vet att dagen kommer komma och det ger mig ångest. Och tårar. Floder av tårar.

Hon fick leverpastej med torrfoder och gurka :P Så nu håller jag tummar och tår för att hon inte blir dålig i magen, hon har typ aldrig fått leverpastej av mig :P

När jag var liten, från det att jag föddes tills jag var 18,5år bodde vi i Hagviken i Bålsta. En jättefin villa, som verkligen var hemma, jag hade aldrig bott nånannanstans. Sen fick mamma och pappa för sig att vi skulle flytta, jag och Linus trodde inte att det skulle bli så... Men sen blev huset i Granhagen till salu och mamma och pappa var helt sålda på det. Men varken jag eller Linus ville egentligen flytta. Efter flytten åkte jag förbi gamla huset många gånger, det var en stor sorg. Sen gick det längre och längre mellan gångerna, jag flyttade till Vällingby och så vidare. Men idag fick jag en impuls, eftersom Lacey fyller år idag och hon älskar att bada, så skulle vi åka till Hagviken och promenera och hon skulle få bada lite. Sagt och gjort. Och där och då i bilen kom liksom alla tankar och känslor som man tryckt undan, och saknaden kom fram. Jag gick promenaden med tårar i ögonen och bara längtade tillbaka. Det var så vackert längs sjön och solen sken så fint. En riktigt bra promenad, känslosam men bra! Tog massa bilder och några tänkte jag visa för er här:

Vad är det för dag idag?
Vad är det för dag idag?
Nej det är ingen vanlig dag
För det är Laceys fördelsedag!
Hurra, hurra hurra,
Hurra, hurra, hurra

Idag blir min skatt, min fina, underbara, söta, lata, älskade Lacey 10 år! Det är helt otroligt! Jag har haft henne i nästan 7,5 år! Det är hur länge som helst ju!

Jag minns första dagen när hon kom hem till oss. Jag var 13 år. Uppfödaren och hennes mamma kom med henne och hon var så försiktig. Hon hälsade på Amanda, våran Bearded Collie som vi hade då. De blev bästa vänner sen. När de åkt var jag som vanligt. Jag tog Amanda och Lacey ut på en promenad och de fick massa gräsfrön i hela pälsarna. Så kvällen tillbringades med att kamma de båda. Sen gick vi och lade oss, jag, Amanda och Lacey i min säng. Lacey ville ligga under täcket, bredvid mig, glädje!

Nästa dag var jag hemma från skolan. Jag satte mig på vardagsrumsgolvet i min saccosäck och väntade på att Lacey skulle komma till mig. Mamma hade sagt att jag måste låta Lacey komma till mig, inte tvinga mig på henne. Efter en dryg timme kom hon och lade sig i mitt knä, shit vilken lycka! Vi satt sen där på golvet hela dagen, jag vågade inte resa mig :P Och sen den dagen sitter vi ihop, hon är min bästa vän och varje minut som jag inte har henne vid min sida är en plåga! Undra om hon vet att jag skriver om henne för nu reste hon sig och vill bli kliad bakom örat :P

Nej nu måste vi gå ut tycker hon, puss på er!

Och dääär kom Laceys middag upp, precis nedanför soffan och den mysiga lördagskänslan tog slut för en stund... Min stackars lilla räka <3