Jag är en tänkare. Jag tänker hela tiden, bollar fram och tillbaka, fastnar, släpper och så vidare. Något jag ofta tänker på är gymnasietiden. Som inte var så himla bra, rätt jobbig faktiskt.

Nu finns det säkert vissa som läser som blir arga eller irriterade, men då får ni bli det. För det är såhär jag kännt och upplevt det.

Jag kommer ihåg när jag slutade 9an. Fy farao vad jag grät, jag och Yvette, tårarna bara sprutade. Att sluta 9an var riktigt jobbigt. För jag trivdes. Även om mamma har berättat att det var jobbigt på grundskolan så är det inte det jag kommer ihåg, jag kommer bara ihåg allt bra. Rätt märkligt.

När jag slutade gymnasiet fällde jag inte en tår. Och jag som gråter för allt. Att sluta gymnasiet var en lättnad, slippa allt som hade hänt där. Visst, det var inte bara jobbigt på gymnasiet, det fanns en hel del ljusglimtar också. Men mycket mörker. Och det är mörkret jag kommer ihåg.

När jag började gymnasiet var jag ganska osäker, jag har alltid varit en sån som är ganska beroende av mina vänner, som vill ha mina vänner nära. Då kände jag mig trygg. Till gymnasiet kom jag ensam och även om jag snabbt fick vänner så kände jag aldrig samma trygghet. Faktum var att vissa av dessa vänner gjorde mig mer osäker på mig själv. I klassen var det verkligen så att man var tvungen att va på ett visst sätt, ha vissa kläder och så vidare. Och det gjorde mig otrygg. Det var säkert inte de andras mening men ja, jag är väl lite extra känslig helt enkelt. Framförallt sista året var skit, när allt förändrades och jag inte längre visste nånting. Jag tappade helt greppet, sjönk längre ner i mitt mående. Så tog gymnasiet slut och jag kunde andas ut.

Sen började jag på högskolan, jag längtade, en nystart! En ny start där jag kunde vara jag, inte vara den som alla andra ville att jag skulle vara. Jag kunde vara Johanna. På högskolan fick jag nya vänner, nya vänner som såg mig som den jag var, som inte brydde sig om vad jag hade för kläder, för hårfärg och dylikt. De såg mig. Och detta lyfte mig, jag blev starkare i mig själv. Även mina vänner lyfte mig, de tyckte att jag var bra som jag var. Jag kunde hitta tillbaka till mig och bygga upp min tro på mig själv igen.

Idag känner jag mig starkare än nånsin. Jag har klara mål i livet, jag vet vad jag vill och hur jag ska nå dit. Jag jobbar fortfarande med att tro på mig själv. Men jag har kommit betydligt längre. Och längre ska jag komma. Det har varit en krokig väg och jag har fått ta hjälp av utomstående personer. Idag behöver jag det inte längre.

Jag är faktiskt rätt stolt över mig själv.

Ibland undrar jag bara varför. Varför ska man va smal, varför ska man se ut på ett visst sätt, vem bestämmer? Det finns så många unga tjejer och killar idag som mår riktigt dåligt ver hur de ser ut, att de e för korta, för tjocka, för smala, för långa och så vidare. Men vem bestämmer egentligen att man är för kort, smal, lång eller tjock? Varför låter vi oss påverkas så mycket av vad andra tycker och inte står upp för oss själva och tycker att vi är bra som vi är? Varför vill vi alltid vara som alla andra?

Framförallt vikt är ju en fråga som kommer upp stup i kvarten. Gå bara in på vilken kvällstidnings hemsida som helst och du finner rubriker som: "Gå dig smal på 12 veckor" eller "Gå ner ett kilo i veckan med nya supermetoden". Varför är det fult att ha lite mage, lite rumpa, lite lår? VARFÖR? Och vem fan bestämmer att du inte passar in?

Så många gånger som man stått i provrummet eller framför spegeln, hållt in magen, tänkt att låren är nog lite för tjocka, rumpan är lite för stor, bröten för små, vi kan hitta mängder av "fel". Om vi alla kvinnor fick frågan vem som gjort detta så tror jag att typ alla skulle räcka upp handen... Ångesten över att inte vara tillräckligt smal, ångesten som styr träning och matintag. För många människor mår alltför dåligt i vårat samhälle på grund av sin vikt. För att de inte "passar" in i modellen av hur man SKA se ut.

Hur många gånger har man inte tackat nej till en kaka eller tårta för att istället ta en frukt eller ingenting? Hur många gånger har man inte tagit på sig löparskorna och gett sig ut fast man inte alls har lust? Hur många gånger har man inte fått dåligt samvete för att man suttit i soffan en hel dag?

Jag är less på att må dåligt över min kropp, less på att påverkas av vad alla andra tycker. Vad hjälper det? Inte farao blir det bättre iaf. Varför ska jag svälta mig själv och träna som en idiot och se ut som en pinne, bara för att någon annan inte tycker att kurvor är snyggt? Och nu är inte ens jag kurvig.. Jag ser liksom helt normal ut... Tänk om man kunde få se ut som man ville, utan att bli dömd av andra. Vad livet skulle vara lättare då. Istället försvagar vi oss själva och låter oss påverkas.

Och tänk att alla alltid måste berätta hur jävla duktiga de varit som har trääänat, som att inte det skapar ångest hos de människor som inte tränar, som kanske inte vågar ens sätta foten på ett gym eller en klass eller annan form av träning. Jag har levt nära sjukdomen anorexia, jag vet inte allt det påstår jag inte, men jag vet hur dåligt de mår och hur dåligt människorna runt omkring mår. Det jag också vet är att det är VI i vårat samhälle som skapar dessa sjukdomar, dessa sjuka människor som mår så otroligt dåligt för att de inte "passar in". Det är vårt fel, vi har ett ansvar. Ett ansvar för att alla människor ska accepteras som de är. Ett ansvar att förstöra mallen om hur man ska se ut.

Nu säger inte jag att man ska vara överviktigt eller underviktig eller vad som, det viktigaste är att DU är nöjd med DITT utseende.

Det är dags att skita i idealet och vara nöjda med oss själva, det viktigaste är väl att vi mår bra? Att vår kropp mår bra, sen hur den ser ut är mindre viktigt.

Absolut att man kan träna och äta sunt, men det är viktigt att veta varför man gör det, för sin egen skull eller för att andra tycker så? Sen är det faktiskt bra att träna för att stärka muskler och skelett, men man måste inte träna varje dag! Jag tränar för att det är så kul, för att jag mår bra. Men vissa dagar har jag ingen lust att träna och då gör jag det inte heller.

Jag har bestämt mig för att jag ska skita i beach 2012, jag ska gå med mina lite för stora lår, min för stora näsa, min lite för utputande mage och för små bröst och NJUTA! Jag ska äta den där glassen på filten i solen, jag ska dricka den där colan. För det är jag värd. Och det är såhär jag vill se ut, innerst inne. Innerst inne så är jag nöjd!!! Va det du också, det är väl roligare att må bra och vara lycklig än att sträva mot ideal som man mår skit av?

Jag säger inte att jag är perfekt på dessa punkter men från och med idag ska jag verkligen bättra mig!

Hata rubriker :P Dagen har varit bra, var i skolan, sen var jag hos brorsan på verkstan, han pumpade mina däck och sen fixade han min bakrutetorkare :)

Hemma har jag städat en del, pluggat, och tvättat. Har äve badat och fönat Lacey så nu doftar hon gott :) Jag sitter i soffan nu (som är nytvättad) och har en konstig känsla i kroppen. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att det känns som det gör.. Det är nån form ovilja/stress/orolighet/rädsla??? Känns konstigt iaf och jag gillar det inte :( Till viss del tror jag att det beror på tentan.. Vi ska få tillbaka den, betyget och hemtentorna på fredag och jag är inte alls säker på att jag klarat mig :( är faktiskt riktigt orolig för att jag ska få omtenta :( Ushc, vill inte! Och vill inte känna mig såhär, jag har ju haft en bra dag och mått bra idag!

Tjenixen!
Bloggen låg nere igår, hade fullt upp hela dagen med möten och var i V-by och IKEA :D Jag älskar IKEA, det bara är så. Även om jag blir fattig när jag är där så liksom, ja, jag bara älskar't :) Igår skulle jag BARA handla två tavelramar.. Men ja, den planen rök ju ganska fort :P Blev nya dukar, nya gardiner, nya ljus, ljusstakar, servetter och annat smått och gott :P

Idag har jag varit i skolan, sen hem. Tog de lugnt hemma men pluggade en del ändå. Läste om vinterekologi, riktigt intressant faktiskt :) Sen kom mamma och hämtade Ester och så har jag tvättat :P Så min dag har varit som alla andra dagar typ :P

En sak har jag tänkt på, eller jag tänkte på det igår. Och det är känslan jag får när jag är i V-by. Från början gillade jag V-by, skönt att bo själv och att inte ha mamma och pappa så nära sig. Men ja, den känslan varade inte så länge. Tillslut saknade jag dem. Känslan i V-by är nån sorts sorgekänsla, jag blir liksom vemodig och känner mig inte glad när jag är där, går runt på stan och så. Känner mig inte trygg. Även om jag hade det bra i V-by och mådde helt okej, så var det så mycket jobbigt där, så många känslor och tankar och så många tårar som rann nedför mina kinder. Jag gillar inte V-by idag och det är på grund av allt som hände där. Samtidigt som V-by är frknippat med glädje eftersom jag där träffat många personer som jag verkligen tycker om. Blandade känslor.

Ibland tar livet oväntade vändningar, som kan ha varit väntade men ändå oväntade.. Ibland är det svårt att förstå. Men den här gången är jag faktiskt rädd. Rädd för hur det kommer bli och vad som kommer hända.

Den meningen är extremt uttjatad hemma hos mamma och pappa. Mamma kör med den jämt. Och jag hatar det. Bara för att jag vet att hon har rätt, för i typ 99% av alla situationer man hamnar i så har man ett val. Och man kan göra ett aktivt val eller ett passivt val, men oavsett så väljer man. Det finns även medvetna val och omedvetna val. Sånt här är svårt för varje dag möter vi olika situtioner i vår vardag som vi behöver tackla på ett eller annat sätt...

Men grejen som jag vill komma till är att man aldrig får ge upp. Man får inte sluta se det positiva som faktiskt finns runt om oss. Nu säger inte jag att jag är värsta positivisten men jag försöker... För jag vill inte vara negativ och bitter, det är inte sån jag är och jag trivs inte så. Jag försöker att alltid göra något åt saker som gör att jag inte mår bra, som att reducera stress, flytta hemifrån m.m. Jag försöker hela tiden göra val för att jag ska må bra. Alltid så lyckas man inte men ibland så gör man det. Om man är missnöjd med sin situation så måste man själv göra något åt den. Ingen annan kan göra det åt en. Det är bara jag som kan förändra mitt liv och bygga det som jag vill ha det, ingen annan. Sen blir det inte alltid som man tänkt sig, då får man antingen ändra på det eller acceptera att läget är som det är. Livet är för kort för att gå runt och må dåligt och vara missnöjd. Vi har bara ett liv och det vill iaf jag göra det mesta av!

Det gäller att aldrig ge upp. Jag klagar en hel del, säger att jag vill ge upp och skita i allt. Men, jag har aldrig gett upp. Jag har alltid nått fram till mina mål för eller senare även om det låter en hel del på vägen. Men det är bara jag som kan nå fram till mina mål. Ingen annan kan ändra på saker åt mig, jag måste göra det själv. Sen kan man såklart ta hjälp av tex kurator, psykolog, livcoach eller terapeut, men de kan inte lösa problemen, bara ge en verktygen. Resten är upp till en själv.

Du väljer själv hur ditt liv ska se ut! Kämpa, acceptera och ge inte upp för du är värd att må bra och ha det bästa liv du kan!

Ibland känner jag mig så velig.. Ena sekunden vill jag ditten, andra sekunden datten. Det är ganska jobbigt, att hela tiden dividera med sig själv om man ska göra si eller så, äta det eller det, träna eller inte, ja alla val man har liksom. Jag gillar valmöjligheter, men ändå inte. För valmöjligheter gör att man kan få påverka själv, så att det blir bra. Men valmöjligheter stäler också till det, om det är många val eller svåra val. Då kan man ibland önska att någon annan gjorde valet åt en. Och där är jag nu. Jag har ett jobbigt val framför mig, och jag vet varken ut eller in. Försöker få tips och råd av andra och jag vet vad de tycker. Men ska jag lita på mig själv, att jag kan? Det val jag har nu önskar jag att nån annan kunde bestämma. Bara liksom säga ja eller nej.

Har ni nyårslöften??? :)

Jag brukar inte ha det, men iår har jag faktiskt det. Jag känner mig pepp på att få kontroll på mitt liv och här är mina löften:

-Få ordning på maten och mitt ätande, sluta skippa måltider m.m
-Komma igång med min träning ordentligt
-Bli vän med mig själv!

Alltså, detta kan tyckas supertöntigt, men då får ni tycka det :P För dessa saker har jag att jobba med, medan du kanske har andra saker att jobba med. Alla är olika. Och för mig är alla mina löften viktiga, lika viktiga :)

Hoppas ni sett min nya kategori Träning och hälsa!

Mina föräldrar och jag har kollat på en häst, en riktigt fin häst, rätt ålder och allting. Vi har inte träffat honom och det tackar jag gudarna för. Allt såg helt bra ut, enda tills mamma pratade med ägaren för stallet som vi stod i med B-L. Stallet ska läggas ner efter sommaren, vilket innebär att det skulle bli jättekrångligt för oss att ha häst. Det är långt och riktigt dyrt på stallarna runt om, och känns enormt onödigt med tanke på att mamma och pappa bor 2 min från vårt förra. Men detta innebär då att det är onödigt att köpa en häst som vi inte kommer kunna ha kvar efter sommaren. För då skulle de bli för långa resvägar och för dyrt. Vilket inte går. Vilket innebär att jag inte kommer kunna ha häst på bra jävla många år. Och det gör så jävla ont. För det är en av sakerna som fattas mig, stallet, häst, rida, mocka, ja allt som hör med hästar till. Det saknar jag så fruktansvärt mycket. Så det här var som att nån slog undan benen på mig. Just nu har jag bara lust att skita i allt, men jag vet att imorgon är det en ny dag och det kommer troligen kännas en aning mindre smärtsamt. Förhoppningsvis.