Jag är en tänkare. Jag tänker hela tiden, bollar fram och tillbaka, fastnar, släpper och så vidare. Något jag ofta tänker på är gymnasietiden. Som inte var så himla bra, rätt jobbig faktiskt.

Nu finns det säkert vissa som läser som blir arga eller irriterade, men då får ni bli det. För det är såhär jag kännt och upplevt det.

Jag kommer ihåg när jag slutade 9an. Fy farao vad jag grät, jag och Yvette, tårarna bara sprutade. Att sluta 9an var riktigt jobbigt. För jag trivdes. Även om mamma har berättat att det var jobbigt på grundskolan så är det inte det jag kommer ihåg, jag kommer bara ihåg allt bra. Rätt märkligt.

När jag slutade gymnasiet fällde jag inte en tår. Och jag som gråter för allt. Att sluta gymnasiet var en lättnad, slippa allt som hade hänt där. Visst, det var inte bara jobbigt på gymnasiet, det fanns en hel del ljusglimtar också. Men mycket mörker. Och det är mörkret jag kommer ihåg.

När jag började gymnasiet var jag ganska osäker, jag har alltid varit en sån som är ganska beroende av mina vänner, som vill ha mina vänner nära. Då kände jag mig trygg. Till gymnasiet kom jag ensam och även om jag snabbt fick vänner så kände jag aldrig samma trygghet. Faktum var att vissa av dessa vänner gjorde mig mer osäker på mig själv. I klassen var det verkligen så att man var tvungen att va på ett visst sätt, ha vissa kläder och så vidare. Och det gjorde mig otrygg. Det var säkert inte de andras mening men ja, jag är väl lite extra känslig helt enkelt. Framförallt sista året var skit, när allt förändrades och jag inte längre visste nånting. Jag tappade helt greppet, sjönk längre ner i mitt mående. Så tog gymnasiet slut och jag kunde andas ut.

Sen började jag på högskolan, jag längtade, en nystart! En ny start där jag kunde vara jag, inte vara den som alla andra ville att jag skulle vara. Jag kunde vara Johanna. På högskolan fick jag nya vänner, nya vänner som såg mig som den jag var, som inte brydde sig om vad jag hade för kläder, för hårfärg och dylikt. De såg mig. Och detta lyfte mig, jag blev starkare i mig själv. Även mina vänner lyfte mig, de tyckte att jag var bra som jag var. Jag kunde hitta tillbaka till mig och bygga upp min tro på mig själv igen.

Idag känner jag mig starkare än nånsin. Jag har klara mål i livet, jag vet vad jag vill och hur jag ska nå dit. Jag jobbar fortfarande med att tro på mig själv. Men jag har kommit betydligt längre. Och längre ska jag komma. Det har varit en krokig väg och jag har fått ta hjälp av utomstående personer. Idag behöver jag det inte längre.

Jag är faktiskt rätt stolt över mig själv.