... fylld med massa tankar, känslor, funderingar och minnen. En jobbig kväll och det känns liksom inte 100.. Läste min gamla dagbok som jag skrev på gymnasiet. Såhär i efterhand va det dumt gjort, för allt kom tillbaka, alla tankar och känslor som var då, sorgen, funderingarna, ja allt. Jag är glad att den tiden i mitt liv är förbi, även om den ibland påverkar mig fortfarande. Så mycket dåligt mående som det var då, usch! Nu ska jag snart sova och hoppas på att allt känns bättre imorgon, vilket det borde eftersom imorgon ska jag träffa min underbara barnvaktsfamilj!

Idag är dagen med stort D här. Ska iväg på en grej i eftermiddag som jag både vill och inte vill gå på. Jag vet att jag borde och att de kommer kännas bra efter.. Men känslan nu innan är fruktansvärd, vill bara typ ringa och säga att jag är sjuk. Men bara bita ihop.. Det här är början på något nytt!

Go kväll,
Gick och la mig för en timme sen, men har fortfarande inte somnat, är klarvaken. Jag har alldeles för mycket tankar i knoppen just nu, tankar om allt möjligt, dåtiden, nutiden och främst framtiden. Om ett år har jag troligen tagit examen, hur kommer mitt liv se ut då? Får ja jobb, kommer ja flytta, kanske ha tid för en eventuell pojkvän? Frågorna för framtiden är många. Det är det som gör framtiden så spännande, men också så skrämmande. Att vilja veta vad som händer, men ändå inte? Blir livet som man önskar? Eller har man dragit nitlotten?

Påväg till skolan nu, ska ha räknestuga :) ikväll blir det jobb, för ovanlighetens skull ;)

Imorse när jag långpromenad med Lacey så lyssnade jag på radio, då spelade de en låt som betyder väldigt mycket för mig, jag lyssnade mycket på den när jag inte mådde så bra. Och bär jag nu gick där på stigen så tänkte jag på hur glad jag är för alla de människor i mitt liv, som alla hjälpt mig och som alla har sin speciella plats i mitt hjärta. Människor som jag knappt känt som ändå lånat ut sin axel att gråta mot. Människor som jag känt hur länge sön helst som fortfarande finns där. Tack för att ni underbara finns i mitt liv och för att jag får finnas i era <3

Jag är en person som behöver prata om saker. Jag behöver prata många gånger om det och mycket om det och gärna med olika personer för att få olika perspektiv. Vissa saker som jag varit med om eller som har påverkat mig på ett eller annat sätt har jag väldigt lätt för att prata om. Detta tror jag beror på att jag faktiskt har bearbetat och accepterat det som hänt eller vad det nu var. Om jag accepterat något blir jag inte lika berörd när jag pratar om det.

Sen finns det vissa saker som jag inte har accpeterat. Som kommer ta lång tid att accpetera, om jag nånsin kommer kunna accpetera dem. När jag pratar om dessa saker får jag oftast tårar i ögonen, medan när jag pratar om något som jag har accepterat kan jag verka ganska oberörd.

Att jag verkar oberörd betyder inte att det som hänt inte har påverkat mig, för det har det troligen gjort. Men jag har accpeterat och gått vidare och bryr mig inte på samma sätt. Medan vissa saker typ äter upp mig och jag har riktigt svårt att prata om dem...

Ibland tror man att man vill något så himla mycket. Men när man får det så känns det helt fel. Varför är det så?

Har en grubblerikväll :p

Ibland bara vet man. Vet bär det är rätt, fel eller kört tex. Och den här gången är jag ganska säker på det sistnämnda, att det är kört. Det gör mig ledsen, men det har varit påväg åt samma håll rätt länge.

Jag vill verkligen åka till Skåne. Anledningen till det är att pappa är därifrån och alltså är jag också lite skåning. Vi har en del släkt där nere som jag aldrig träffat, jag har aldrig ens varit i Skåne... Jag tänker rätt ofta på att jag vill åka dit, men kan ju inte åka själv, iaf pappa måste åka med. De e ju han som vet vilka som finns där nere. Men han är så seg, har tjatat om att åka till Skåne i hur många år som helst. Skåne är ju faktiskt en del av mig på ett sätt. Och de människor som finns där som vi är släkt med. Vi är släkt men vi har aldrig träffats. Jag tycker de e trist som tusan.

Ibland får man lite tankar precis innan man ska sova, ibland är det helt okej men ibland är det ganska jobbigt. Jag är expert på att tränga undan jobbiga saker vilket resulterar i att det såklart kommer tillbaka...

Igår hade vi sista lektionen på naturvetenskapen. Och det var för min del med blandade känslor. Det har varit en riktigt jobbig kurs, mycket att läsa, massa grupparbeten och så vidare. Men, klassen har varit super verkligen! Det har varit kul att gå till skolan för att träffa alla, vi har skrattat och skojat och skämtat och hjälpt varandra och jag har verkligen trivts jättebra! Sen har tre utav lärarna också varit hur bra som helst. Detta gör att ja känner mig lite ledsen för att det nu är slut. Jag har aldrig varit bra på avslut och kommer säkert inte bli det heller.

Men det känns liksom jobbigt och jag blir lite ledsen i ögat. För det har verkligen varit så bra!

På måndag är det ny kurs, nya lärare, nytt ämne, ny klass, ny litteratur. Det är så jobbigt tycker jag.. Man hade ju liksom börjat känna sig hemma i no-kursen och med lärarna och klassen och allt.. Och vips så är det bara slut. Av den anledningen gillar inte jag min utbildning riktigt... Men nu är det bara stå ut, det är mindre än 1,5 år kvar!!!!

Ibland vill man bara pausa livet lite, njuta av det som är just nu, just här. Men ibland vill man snabbspola, slippa det som är jobbigt och komma till det bra.

Ja, lite så känner jag just nu, egentligen är det inte så allvarligt men jag är ändå upprörd...

Det hela handlar om en examination som vi ska lämna in nästa fredag innan 24.00. Jag och flera i klassen tänkte att vi då skulle fråga om vi får lämna in den två dagar senare, alltså på sändagen eftersom lärarna ändå inte börjar rätta våra examina förrens på måndag morgon. I alla andra kurser vi gått har detta inte varit något problem. Så jag och Helena mejlade kursansvarige. Helena fick ett mejl med ett nej. Jag fick inget svar, utan det lades ut ett långt mejl på mondo (lärplattform på SU) om varför de inte ändrar datumet och bla bla bla. Lärarna menar på att det inte blir rättvist om man byter datum och menade på att vi behöver vår lediga helg.

Fine om vi frågat på torsdagen och exan skulle in dagen efter, men nu är det faktiskt 1,5 vecka och det är inte många i min klass som börjat med uppgiften. Många är stressade och fattar inte. Till saken hör att vi fick den stora genomgången på hur vi ska skriva IGÅR! Så vi har alltså inte så himla mycket tid på oss!

Jag tycker faktiskt att det är rätt taskigt, de känns som att de håller på datumet bara av ren jävla princip! För att de "alltid" gjort så! Men hallå, häng med i utvecklingen!

På utbildningen pratas det en jäkla massa att man ska ta hänsyn till eleverna och deras förutsättningar och att man ska vara flexibel. Men vart finns den förståelsen och den flexibiliteten???? Blir så jävla less. De säger att de är på vår sida, ja men visa de då!

Alltså tänk att prat med fina människor och lite bra musik kan ha så god inverkan på humöret <3